En novemberbal i Skånes ära

Kära läsare,
Än hör jag sorlet, musiken och porslinet.
Än ser jag ljusen, färgerna och smyckesglittret.
Än känner jag fläkten från frasande klänningar, applåder och tioåriga gymnaster i gåsdräkter som sveper in i en balsal, fylld av förväntansfulla middagsgäster, skrattande damer och herrar, nervösa servitörer, sångare, talare, marskalkar, toastmasters och hedersledamöter.
Jag sÃ¥g hur mina bordsgrannar droppade in, en efter en, och gjorde mig sällskap stÃ¥ende vid vÃ¥ra platser. Jag hörde och sÃ¥g sydskÃ¥ningar runt om bland borden och kikade mellan frackar för att se om jag kunde fÃ¥ en skymt av den blivande hedersledamoten Björn Ranelid. Det gjorde jag. Han strÃ¥lade, som solbränd bärnsten i vita byxor, uppknäppt skjorta och club-blazer. PÃ¥ fötterna bar han ormskinnspjuck – en sann artist.

Till bords hade jag en ung man frÃ¥n Lunds nation. Vi var ett riktigt muntert gäng, fröknar frÃ¥n SydskÃ¥nska och Helsingkrona med fryntliga och muntra Lundakavaljerer. Vi bytte bordspresenter med varandra och skrattade högt och visade vÃ¥ra grannar vad vi erhÃ¥llit: exakt likadana PlockePinn i träetui. SkÃ¥l för det – den perfekta isbrytaren! Vi sÃ¥g oss omkring och tittade pÃ¥ dekoren, pÃ¥ de filmade skÃ¥nska gässen, och en introfilm som mynnade ut i toastmasterentré. De var fyndiga, världsvana och hade myndiga stämmor – helt maxat bra.

Förrätten gjorde entré: Svartsoppa med gÃ¥sleverkorv. Herrarna frÃ¥n Lunds var modigare än jag och slukade soppan i ett hujj – som sig bör: ty det är mindre trevligt med levrad förrätt. Själv inmundigade jag en sparrissoppa med karamelliserad rödlök. Smashing!
Runt vÃ¥ra platser lekte folk till höger och vänster med sina presenter, ballonger och ljussablar, melodikor och klockspel. Helt plötsligt stannar sorlet av och en ensam följespot sveper över salen. TvÃ¥ smÃ¥ vita fötter sticker upp mellan honnörsbordet och grannarna. ”Vad tusan är det där?” Snart är hela Stora salen i AF-borgen fylld med handstÃ¥ende unga töser, utklädda till gäss, och de bjuder pÃ¥ saltomortaler, piruetter, volter och hjul! De gör sorti till FÃ¥geldansen som spelas i högtalarsystemet och fÃ¥r stÃ¥ende ovationer.

För att inte göra er allt för avundsjuka pÃ¥ min kväll hoppar jag nu raskt vidare och struntar, helt fräckt, i att beskriva hur sagolikt Lundaspexarna sjöng, hur enormt utstuderat Björn Ranelid talade, hur den (enligt uppgift) polska gÃ¥sen smakade, hur mycket skratt och skÃ¥lar som utbringades vid vÃ¥rt lilla bord och sällskap pÃ¥ Ã¥tta personer, hur snygg en av servitörerna tydligen var – för att helt kort bara landa vid tack-för-maten-talet vÃ¥r inspector Göran Hermerén höll. Mannen är en legend. Han inte bara tackar för eminent servering och vällagade rätter, han bjuder dessutom pÃ¥ en anekdot om en flock vargar, en präst, en klockare och en kantor. You had to be there, men en sak är säker – ingen gör det som prof. emeritus Göran Hermerén. Â

Ut och pudra näsan var det och lagom tillbaka till dansgolvet blir jag uppbjuden av en StudentsÃ¥ngare, en föredetta PQ, en föredetta Källarmästare, en AMK:are och innan jag vet ordet av har klockan slagit sexa och jag tar emot ett par tre sms frÃ¥n kamrater som undrar ”Var e ni nÃ¥nstans!”, ”Vilken bar ska vi till?” och ”Möt mig pÃ¥ damernas”.
Ett fantastiskt band med megafoner, glatt dansande gäster som laddat för eftersläpp, herrar utan flugor och damer i strumplästen. The night was very very young!
Fort som farao ner till Stora salen igen för lite seroiuos rumpgung och Blackout-Jonas springer fram till mig och berättar euforiskt att ” Det är CHRIS som DJ:ar!!!”. Vi måååste tydligen hälsa och vi springer upp pÃ¥ scenen för att Jonas ska fÃ¥ trycka hans hand och tacka för att Blackout finns. FrÃ¥ga inte mig. Vi fortsätter dansa pÃ¥ scenen och fÃ¥r sällskap av flera medskÃ¥ningar, glädjen var stor, natten led mot sitt slut. PÃ¥ väg hem frÃ¥n borgen till en och tvÃ¥ efterfester slog det mig. Jag har hittat hem. Hur stockholmsk jag än mÃ¥ vara, finns det en liten del av mig som bara hör hemma pÃ¥ en enda plats pÃ¥ jorden – stÃ¥endes pÃ¥ en stol, mitt i ett folkhav av skÃ¥ningar som stolt skanderar: ”Vi gÃ¥r här pÃ¥ slätten, och vi hackar vÃ¥ra betor”.

Tack Gud för att Skåne firar nationssplittringar med baler.

Fridson - från Stockholm, till Sydskåne.