Hypen var massiv. Den tappra skara som började köa redan vid niotiden gjorde helt rätt i det, för efter en välfylld sittning och ett gäng slutsålda förköpsbiljetter fanns det inte många platser kvar att slåss om till en av lundahöstens stora klubbhändelser. Jag talar givetvis om Chords på Svartklubben. I samband med att tre tappra förmän lämnade av till tre av terminens grymmaste jobbare, såg den klarast lysande stjärnan på Lunds klubbhimmel till att avsluta en episk höst med stil. To go out with a bang. Och eftersom Sverige aldrig varit tillräckligt stort för oss, ringde vi New York och bad om deras finest. Som givetvis ställde upp.
Det är alltid svårt att i efterhand beskriva en lyckad klubbkväll. Framför allt i en text där man får klara sig utan den muntliga framställningens yviga gester och överdrivna superlativ staplade på varandra. Man skulle något opassande kunna jämföra det med en bilolycka, så till vida att det går väldigt fort, att knappt hinner eller ens kan tänka under själva händelseförloppet samt att man vaknar upp dagen efter med en overklig känsla av att man aldrig kommer att bli sig själv igen.
Jag hoppas att vi snart får se ett fint fotoalbum på Sydskånskas hemsida från denna kväll, som jag själv minns som en stor kokande gryta av människor. En gryta som bubblade hetare och hetare för varje låt som Marcela Moraga pumpade ut i högtalarna och som spred så mycket ren kärlek att värmen som steg upp mot rökrutehimlen färgades svagt rosa.
Stora baren var som en krigszon. Inte i bemärkelsen att folk dog eller skadades eller ens blev särskilt överförfriskade. Utan snarare för att vi som stod där stora delen av kvällen fick slita för våra liv. ”Svartklubben säljer mycket drinkar”, konstaterade sexmästaren Martin Thoran på ett möte igår. Han vet onekligen vad han pratar om. Och kan förmodligen föreställa sig den ironiska uppgivenhet man som barjobbare känner när även nästa gäst beställer en cocktail med tre olika spritsorter, helt likgiltig inför det faktum att kön börjar nå ändå fram till dj-båset. Vad är det egentligen för fel på gin n juice?
En sak jag tydligt minns är att en äldre och numera inte särskilt aktiv sydskånskaprofil, som jag verkar vara ensam på nationen om att inte känna, glider fram till baren och beställer fyra öl och lika många shots. När jag hänvisar honom till andra sidan baren, där kortmaskinen står, räcker han mig kortet och säger ”9203, så blir det jättebra…”. Förbluffad hänvisar jag honom återigen till andra sidan av baren och möts då av protester om att ”Sara och Stoffe och ALLA tar mitt kort!”. Ja, govänner, vem har sagt att det är tråkigt att jobba i bar? Eller att man blir ödmjuk med åren..?
Efter ett år som förman för Svartklubben kan jag konstatera att det ibland är tufft och jobbigt, men att man kvällar som den i lördags utan tvekan gör det värt allt slit. Under mina två terminer har klubben upplevt alltifrån Ken Ring till Ison & Fille och det var sweet att tänka tillbaka på alla minnen, dansandes på bardisken tillsammans med Sara till On the Grind. Graffitin hängde där den skulle, publiken åt ur Chords hand på dansgolvet och vår luttrade bandbokare Kristofer Stjernfelt stod bredvid på scen och dansade med en nöjdhet som bara kan jämföras med tjejerna i My Super Sweet 16 på MTV. Och kanske är jag som vanligt alltför melodramatiskt och pretentiös, men det kändes fanimej som att någon sorts cirkel slöts.
Karl