Ta mig tillbaka

Oj vad mycket jag inte har skrivit om! Förra veckans jobbarfest, julfesten i fredags och terminens sista Dirty Frank igår. Jag tror minsann att jag suger lite på Dirty Frank-karamellen till ett annat inlägg, och de flesta av er är ju ändå för lata för att läsa för långa inlägg..

LÃ¥t oss börja frÃ¥n början, för det ska man väl. Jobbarfest i seniors regi, den fjärde december. Temat var ”fängslande”, nÃ¥got som jag och väldigt mÃ¥nga andra tolkade som Björnligan. Det var första, och kanske sista gÃ¥ngen jag hade skäggstubb, och det var trevligt. I övrigt var det endel randiga fängelsedräkter, nÃ¥gra inbrottstjuvar och allmänt smutsiga fÃ¥ngar. Det bjöds pÃ¥ fördrink i form av vatten (sÃ¥klart..) i lilla baren, som var nedsläckt och lite otäck. Seniors var svartklädda och otrevligt bestämda vakter. Väl insläppta i stora baren väntade fem tjejbord och tre killbord, avdelade med staket. Jag satt vid bordet för ekonomisk brottslighet (tydligen hade jag förskingrat..). Till förrätt var det nÃ¥n slags borsjtj och till huvudrätt bjöds det pÃ¥ panerad spätta, tror jag. Alla bord fick i uppdrag att göra en sÃ¥ng som skulle framföras innan man fick maten, cell block E tror jag det var som vann, med en utmärkt cover pÃ¥ Michael Jacksons They don’t really care about us, men med texter som ”…männen har vi mördat, allt det har vi gjort för att they don’t really care about us” (jag var inte pÃ¥ det vinnande lagets sida, därför vet jag inte riktigt hur texten var, men om nÃ¥gon minns sÃ¥ välkomnas texten i sin helhet i kommentarsfältet..)

Det var ju över en vecka sen jobbarfesten var, så mitt minne sviker mig lite, men efter maten och allt var avklarat blev det dans, dans, dans. Jag dansade mig svettig och lycklig tills musiken tystnade. När jag tog en liten paus stod jag och tittade ut över alla dansande, glada människor, insåg jag hur mycket jag kommer sakna det här, när jag ger mig av mot något nytt. För var kommer jag hitta det här, sen? En källare full av människor jag känner och tycker om, som dansar utan att bry sig om morgondagen, utan några större förpliktelser eller ansvar. Det är ju fester som denna som jag kommer minnas. Bra gjort, seniors!

I fredags ställde SSK till med julfest! På med den nya klänningen, de röda skorna och läppstiftet, dansskorna redo och magen utsvulten sedan frukost. Perfekta förutsättningar, med andra ord. Jag hade ett utmärkt bordssällskap, beståene av idel trevliga människor åt alla håll och kanter. Hungriga, trevliga människor. Vårt bord fick självklart vänta till sist med att ta mat, men då är man ju desto mer sugen, om man ska se det positiva i det. Sofie, Klara och resten av köket hade lagat all världens julmat. Sill, lax (det ska man äta mycket av, för det är dyrt.. som Sunes pappa Rudolf säger), skinka, rödbetssallad, en massa kål, bröd, paj, köttbullar, prinskorvar, Janssons frestelse. Ja, you name it, it was there. Vi åt och vi åt och vi åt. Sen åt vi lite till. Mellan tuggorna drack vi snaps, vin och öl och Karl stämde upp till sång med jämna mellanrum. På jul- och sommarfesterna kommer inte bara studenter och förmän och så, utan även inspectorer, f.d inspectorer och så. Det är roligt att sjunga Vi går här på slätten och se alla gamla sydskåningar stå på sina stolar och skråla minst lika bra som vi yngre.

Det var även julklappsutlottning, jag vann ingenting. Carl Gahnberg, som satt bredvid mig, vann däremot ett bordsbasket. Kul för honom. Efter maten dukades ris à la Malta, julgodis, ost och kex fram, och den här gången fick vårt bord börja. Yes! Jag koncentrerade mig på ris à la Maltan och osten. Mina två bordsgrannar (inga namn nämnda, men det kan ha varit Jimmie och Carl..) tog sjukt mycket ost.

När vi ätit tills vi trodde vi skulle spricka rullade vi ut i lilla baren, medan bord och stolar plockades bort för att bereda plats för dans runt granen. Och vad vi dansade! Tack och lov hade jag bytt om till dansskorna, annars hade jag förmodligen vrickat både en och två fötter. Ringarna stormade än hit och än dit runt granen, armar drogs ur led lite grann och om man skulle släppt taget om de man höll i skulle man slungats ut med sån kraft att man hamnat utanför Malmö nation. Och det vill man ju inte.

När julmusiken var slut tog annan musik över. Om nÃ¥gon annan skrev det här inlägget kanske det skulle stÃ¥ om barhäng och vad folk pratade om i gropen när de rökte, men jag var varken i baren eller i gropen, sÃ¥ jag har bara tre ord att säga: dans, dans, dans. Som vanligt. Tiden gick alldeles för fort och natten kändes alldeles för ung. Strax innan det var dags att gÃ¥ ljöd de gÃ¥shudsframkallande inledningstonerna av Guldet blev till sand. Jag överdriver inte om jag säger att eufori utbrast, om inte i alla, sÃ¥ i alla fall i mig. Denna vapendragare till lÃ¥t, detta mästerverk, detta vidunderligt vackra musikalmonster! Alla hämningar och tankar om ”nej men inte ska väl jag vrÃ¥la musikallÃ¥tar ut i natten” släppte pÃ¥ ett litet kick och sÃ¥ stod vi där och sjöng, frÃ¥n botten av vÃ¥ra hjärtan. Vi sjöng om hur han kom med mig när jag drog bort den vÃ¥ren, att som en hund följde han mig tätt i spÃ¥ren. BÃ¥de en och tvÃ¥ röster sprack, mÃ¥nga var de falska tonerna, men det spelar ju ingen roll! Hjärta och smärta, gott folk. Hjärta och smärta. Det är de här smÃ¥ ögonblicken som fÃ¥r mig att älska nationslivet.

Allt för snart var vår tid ute. Ljusen tändes och jakten på efterfest slutade i ettans kök. Tydligen fortsatte många tappra själar till femtiden, men jag gav upp redan efter tre någon gång. Tusen tack till Oliver, Sofie, Klara och alla andra som fixade denna fantastiskt roliga julfest! God jul, för tusan!

Malin- all I want for Christmas is guld som inte blir till sand

Nedan följer texten till Guldet blev till sand. Så här har du låten, res dig upp ur soffan, harkla dig lite grann, värm upp armarna så du kan uttrycka smärtan ordentligt. Inga halvmesyrer här. Nu sjunger vi:

Han kom med mig
När jag drog bort den våren
Som en hund
Följde han mig tätt i spåren

Jag var glad åt hans sällskap
När jag sökte guldets land
Men Kristina, guldet blev till sand

Vi slet ont
Ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad:
”Ta mig tillbaka”

Men jag vägrade alltid,
Fast jag tvekade ibland
Ã…h, Kristina, guldet blev till sand

Han, som var min kamrat,
Han trodde mitt ord, fast jag redan då,
Såg att längs denna väg
Fanns knappast det jag ville nå

Över prärien kom vi till en öken
Vi gick vilse och började se spöken
Man hör vatten som porlar,
När ens huvud står i brand
Ã…h, Kristina, guldet blev till sand

Jag, som var hans kamrat,
Jag tog honom över land och hav
Ökenvinden har höljt
Ett täcke över hans tysta grav

Ur en stinkande källa
Drack han vatten
Han blev sjuk
Och gick bort från mig den natten

När hans blick hade slocknat,
DÃ¥ gled klockan ur hans hand
Ã…h, Kristina, guldet blev till sand
Ã…h, Kristina, guldet blev till sand.

Bra gjort! Tack.