Lund, 12 december 2009
14.30 - Jag vaknar upp med anatomiboken som enda sängsällskap. En frän lukt av tentaångest ligger i luften samtidigt som kylan skär genom märg och ben när jag tar mig upp mot nationshuset. Väl inne på expen möts jag av en brakfis ackompanjerat av ett ”Sviiingött!” (who can this possibly be?). Just i denna stund känns rock’n’roll-drömmen ärligt talat ganska så avlägsen.
16.00 - Kaffet flödar, nya förmän ”nollas” (dvs. får dra åt spännbanden under scenen), Marc drar en fiskehistoria, nya förmän nollas lite till. Livet återvänder sakta men säkert med hjälp av Hellacopters och Red bull (och den goa stämning endast en nollning kan skänka).
00.30 - Bassisten i det eminenta garagerockbandet The Scrags proklamerar att ”Antonio (sångaren) är lite stel för att han body-plantade en tv igår”. Detta samtidigt som mannen i fråga (med ett dvd-fodral nerstoppat i byxorna) ormar sig kring mik-stativet. Plötsligt känns allting så rätt. Matematikens logik slår mig i ansiktet, där och då, mitt i folkhavet:
Världens bästa publik + världens bästa musik + världens bästa nation = världens bästa klubb.
06.30 - Natten har blivit till morgon och det bär av hemåt. En kväll som innehållit dans på barddisk, konfettiregn, ös från såväl band som dj (och framförallt publik), ett dreamteam-jobbarlag, efterfest och åter efterfest och glädje i mängder kan bara betecknas som lyckad. Känslan i magen säger mig att det uppenbarligen krävs mer än hip-hop på radio och anatomistrukturer i skolan för att livsgnistan ska slockna, framförallt så länge Dirty Frank håller liv i stan.
Johan- Dirty Frank-förman