Frank är granne med Pascal (det finns ingen tid till vara försiktig)

På fredag går vi hem till Frank och ser adrenalinet spruta ur öronen på Quit Your Dayjob. Förra fredagen var redaktörn’ på utflykt och såg ett par andra rockgudar förkroppsliga allt det där vi ser fram emot i helgen.

Min enda vän är Elvis
Min enda vän är Elvis
Min enda vän är Elvis
Min enda vän är Elvis
Ingen annan förtjänar mig
Ingen annan förtjänar mig
Ingen annan förtjänar mig
Ingen annan förtjänar mig – än Elvis

Pascal – Min enda vän

Jag älskar Bob Dylan och hans kalejdoskopiska texter. Jag avgudar The Radio Depts skumma, svårframkomliga vägar fram till poängen. Jag kommer aldrig få nog av Annika Norlins av referenser baktunga små berättelser om mötet mellan vardag och våra föreställningar om den.

Men jag har också snubblat över Pascal. Eller, jag har också blivit rammad av Pascal. Sönderslagen. Nermejad. Avrättad och återupplivad.

Förra helgen spelade de på Mejeriet, i lilla baren, inför en publik på 30 tappra, betalande själar. Det var, minst sagt, glest i leden. Samma sak var det förra gången jag såg dem, kanske till och med ännu glesare. Att spela gotländsk grottrock i ett litet tält på Siesta, samtidigt som Familjen kaskadspyr festivalhits på den stooora scenen…det är inte särskilt tacksamt. Då gick det att räkna publiken på ena handens fingrar.

Om vi bortser från tjusningen att fatta något som väldigt få andra gör, båda spelningarna var alldeles grymma, i ordets fulla bemärkelse. Alla deras tre album är sällsamma blandningar av rått kött, melodier och blodiga plektrum; det knastrar och gnisslar om vartenda ackord, varje textrad, varje frasering känns som mänsklighetens första och sista andetag, varje trumslag är all världens vrede och hämnd samlad i händerna på Gud.

Problemet med att förmedla känslan av Pascal är inte att det finns för få ord – det är precis tvärtom. Man skulle vara tvungen att reducera ner språket, hela alfabet och teckensystem, till de där ljuden vi gör när tungan sviker oss.

När vi knullar.
När vi får stryk.
När vi anstränger hjärtat så mycket att vi får blodsmak i munnen och krampen får ansiktet att dra ihop sig av plågor.

Om inte det är rock, och den perfekta beskrivningen på en fredag i rockens tjänst, då vet jag inte vad som är.

Vi syns hos Frank. Jimmie out.