Nämen hej! Det var inte igår.
Redaktörn’ har försökt underhålla ett par föräldrar, medan ni rumlade runt på Knävlingagillet. Det var tydligen teh shit (jo, teh shit). Jag är inte avundsjuk. Jag är inte bitter.
Att jag missade Quit Your Dayjob däremot, det svider. Bloggen skickade iväg en av våra lakejer för att intervjua gänget och det verkade ha blivit lite bråk därnere i källaren – vi kommer få se tre fullängdare från QYD, möjligtvis som en enda trippelskiva, och sådant går inte ostraffat förbi oss. Det blir mer eller mindre alltid formlöst, ointressant och, jo, värdelöst när man skickar iväg dubblar, tripplar eller kvadrupplar.
”Att kritisera ett dubbelalbum för att just vara ett dubbelalbum är typiskt för lata rockjournalister” skrev Jan Gradvall i sin recension av Soundtrack of Our Lives dubblett Communion. Och ja, han har en poäng i att dubbelalbumets inbyggda brister är ett obestridbart faktum bland alla som kan musik, i samma fack av oskrivna regler som att Vampire Weekends experimenterande med world music ska betraktas som bra skit i alla lägen (kanske för att de, liksom Genesis mind you, växte upp på fina universitet, med självknutna flugor runt halsen, och lärde sig om afrikansk kultur av andra med självknutna flugor…).
Men, för att komma till saken, dubbelalbumen innehåller nästan undantagslöst för många låtar som borde ha legat kvar på studiogolvet. Undantagen då? Jo, vi kommer ju till det. QYD kanske slår sig in i den exklusiva skaran som faktiskt lyckats.
Bruce Springsteen – The River
Visst, komprimerar man The River till de allra mest nödvändiga spåren, är det ett odiskutabelt mästerverk. Men det står sig ändå. Hade vi fått med tre så lysande ballader som Point Blank, The River och Drive All Night på en skiva?
Speakerboxx/The Love Below
Hela Love Below är lysande, också på andra sidan masshysterin. André 3000 vandrar på gränsen för vad som är lyssningsbart och håller sig nästan uteslutande på rätt sida. The cool is all over him. Speakerboxx är spakare, men har även den en handfull blandbandsvärdiga spår.
Blonde on Blonde – Bob Dylan
Dylan var först med dubbeln och även om jag skulle vilja tjära honom för det, är Blonde on Blonde en solklar kandidat för en sådan där ”Bästa albumen”-lista som man aldrig gör. Mästerligt och tidlöst rakt igenom, kanske för att det är ett dubbelalbum av modell mindre – det får plats på en CD och består bara av seperata 14 spår. Än dock, det producerades som ett dubbelalbum, gavs ursprungligen ut på två LP-skivor och är 44 år senare fortfarande lika angeläget som nödvändigt.
Har jag missat något?
—
Helgens trippel känns hur som helst som tre födelsedagar och julaftnar på varandra. Retroar följs upp av Heartland-premiär och Svartklubben sätter punkt – på söndag gör redaktörn’ inte många knop. Mer om det när vi kommit längre in i veckan.
Jimmie out.