Ge mig fem!

…Amanda Rönn, Stockholm, som tillsammans med Martina Öster vände plattor på premiären av Heartland i fredags.

LÅT. Jag skulle lika gärna kunna svara Beyoncé som My favorite på den här frågan så jag slår till med den gamla godingen Be my baby av Vanessa Paradis. Man blir glad, och är det inte det allt egentligen handlar om?

SNABBMAT. Härom dagen åt jag en oxfilépizza med bea framför Jersey Shore. Det känns få förunnat att vara så fräsch som jag var just då.

SAJT. Jag antar att jag aldrig kommer komma ifrån mitt västkustska ursprung och skyller alltså på det när jag skrattar mig tårögd till Lou Reed i tweed (http://loureeditweed.blogspot.com). Trots en del ansträngda rim finns det så mycket Jan Stenmark-randomness här att jag bara smälter. Jag menar, att klippa in Medea på Ikea och komma undan med det. Kom igen.

SPRIT. Jag tycker att alsolsprit har en rätt skön eftersmak men om jag inte ska vara Henrik Schyffert så svarar jag Törley. Bara själva begreppet ”indieskumpa” är jag väldigt förtjust i.

TV. Jag har ju inte kommit över Mad Men än förstås. Jag vill byta kön eller läggning och ligga med Joan och så är det med det. Det som känns så speciellt med Mad Men är att trots att de typ tar en whiskey till morgonkaffet, röker som dårar och bedrar sina söta fruar så gillar man alla. Det finns inte en enda helt igenom osympatisk karaktär och det tycker jag om. Annars måste jag tipsa alla som har missat Arrested Development att göra om och göra rätt. Mad Men och Arrested Development kan kanske tillsammans ta hem segern om historiens bästa casting förresten.