Jag kollade nyss igenom bloggen från början till slut, som en sorts internutredning var saker och ting gick fel. Bloggkommissionen kom fram till en tydlig slutsats (förutom att det fortfarande är för lite Leonard Cohen på nationen, men det är ett annat slag för en annan dag).
Vi har inte listat de bästa TV-serierna genom tiderna.
Jag vet! Skandal!
Jag umgås nästan bara med studenter och allihop tillbringar sin lediga tid, det vill säga ALL tid, med att titta på serier. Internet är så härligt givmilt och delar ut allt som någonsin har varit värt att streama, och lite till; vill jag titta på sista avsnittet av Frasier kan jag göra det hur många gånger som helst. Och det gör jag. Åh, detta ljuva tidsfördriv!
Kriterierna är som följer: a) bara serier med avsnitt över 30 minuter b) bara serier med fler än fem avsnitt c) svenska serier är automatiskt diskvalificerade för att de…tja…inte blir mycket bättre änHem till gården. Att vi fortfarande väntar på Redaktörn’s 00-talsfavoriter ska få sin upplösning, och att vi har dansat oss igenom en Valborgshelg, det får vi gömma i byrålådan så länge.
—
10.) Mad Men
Tråkig, platt och alldeles överjävligt snygg.
Typisk scen:
Mad Men
9.) House M.D.
Cynism är kul.
Typisk scen:
8.) Buffy The Vampire Slayer
Vad trodde ni själva? En lista är aldrig komplett utan vampyrer. Det som avgör det hela är den där female empowerment-agendan som skyms av Sarah Michelle Gellars skolflickekåtma.
Typisk scen:
7.) Arkiv X
I ena stunden olidligt intetsägande och konspirationsteoretisk in absurdum, för att i nästa stund skrämma skiten ur vilken luttrad skräckromantiker som helst. Och första avsnittet, när Scully träffar Mulder…jag antar att det är det som menas med TV-historia.
Typisk scen:
6.) Band of Brothers
Det snackas så in i Flen mycket om The Pacific, om hur Spielberg och Hanks har skapat historia med historien. Ingen verkar ha märkt att det inte är en särskilt bra TV-serie, och att den saknar allt som behövs för att man ska orka sig igenom alla tio timmar krig: trovärdiga, sympatiska karaktärer, action med syfte, lite tystnad mellan artillerisalvorna (hälften av den där gigantiska budgeten verkar ha bränts på stråkar) och, såklart, känslan av att man bevittnar historia. Band of Brothers har allt det där. Men det visste ni ju, egentligen.
Typisk scen:
—
Resten tar vi i veckan, i väntan på nationsmöte och Essential.