Rocken 2011

En arg man med långt, svart stipigt hår. Han slänger stenhårt med huvudet, så hårt att de hjärnceller som finns kvar inte har en chans att överleva. Han headbangar! Han är arg, jätte arg. Typ som en tonårstjej. Men för att förstå hela omfattningen om vad det innebär att vara hårdrockare bör ni kolla in bröderna hårdrock nedan!

2011 kom och gick. Det gick ungefär lika fort som de flesta år brukar göra. Amy Winhouses’ medlemskap i klubb-27 gjorde varken till eller från. En död som däremot inte gick omärkt förbi var REMs. Gruppen som varit verksam sedan 1980 (!) är nu ett minne blott, något som tåls att sörjas.

Jag tror de flesta rockare är överens om en sak: 2011 var Foo Fighters år. Även om många, kanske till och med de flesta, vet vilka Foo Fighters är får man nog ändå säga att de fick ett andra genombrott i och med Wasting Light (som ni kan läsa mer om här).

En annan stor händelse var den gemensamma kollaborationen mellan Lou Reed och Metallica. Ett skivsläpp som många, inklusive jag själv, hade stora förhoppningar på. Nu är det ju så att Metallicas supporterskara är en av de svåraste att tillfredsställa vilket också gjorde sig påminnt när Lulu släpptes. Även om diversiteten var stor kan man väl säga att det blev mer ris än ros. Ganska mycket ris faktiskt, typ ett par risfält eller så. Dock får man ändå ge credd till Metallica som lite bröt sig ur den mainstream-fåra man färdats i de senaste åren.

Det har även hänt en del på den svenska rockscenen. Det onekligen största är In Flames skiva Sounds of a Playground Fading som kom i mitten på juni. Det är gruppens tionde studioalbum och ett av de bättre! Jag tycker ni ska kolla in bubblar-låten Fear is the Weakness!

Tidigare i år när jag surfade runt lite på nätet hittade jag en lista på intressanta skivsläpp under 2011 och gissa om jag blev förvånad när jag såg The Poodles rätt högt upp. ”The Poodles? Vad i hela …?” Som motivering stod det någonting i stil med ”The Poodles har kommit en lång bit sen de började och har tagit steget från glammrockare …” Va? Det känns om frontmannen Jakob Samuel är glammrock personifierad. Jag gav dock skivan en chans och vad händer? Performocracy, som skivan heter, är typ rätt bra. The Poodles är dock inte ”riktiga” hårdrockare (kan vara bra att veta), något som låten ”Bring back the night” är ett bevis på. Jag menar, är man hårdrockare är allt nattsvart och man behöver verkligen inte ”bring it back”. Det är alltid svart hos hårdrockare! Det skall även sägas att man som poserande hårdrockare tappar trovärdighet om man på något vis använder sig av ord som ”kingdom” i sina texter. Dock tycker jag ni ska lyssna på ”I believe in you” som är riktigt bra!

Den svenska rockscenens svarta får, Takida, har även de släppt nytt: The burning heart. Den ledsna exkamphunds-image som man projecerar verkar ju fungera. Även om jag i princip aldrig hört någon säga ett gott ord om Takida gick den nya skivan rakt upp på första platsen på svenska albumlistan för att på mindre än 14 dagar sälja guld. Rock on!

Den globala motsvarigheten Nickleback har även dom gett oss nytt material. Liksom för Takida har det gått bra för Nickleback. De har redan nått en andraplats på Billboards albumlista. Men det har också hänt annat mindre kul för Nickleback under 2011. Nickelback skulle vara (och blev det också tillslut) mellanakt i en amerikansk fotbollsmatch i Detroit men 20 000 personer skrev på en begäran att få byta ut bandet. I begäran stod det bland annat:

Does anyone even like Nickelback? Is this some sort of ploy to get people to leave their seats during half-time to spend money on alcoholic beverages and concessions?

”This is completely unfair to those of us who purchased tickets to the game. At least the people watching at home can mute their TVs.”

Ja, det är sjukt elakt men också lite komiskt. Jag hoppas det går superbra för Nickelback även i framtiden, för faktum är: Nickelback skördar framgångar.

Några snabba puckar:

• Megadeth gav oss Th1rt3en som överlag fick ett ganska halvljumt mottagande. Megadeths’ frontman, Dave Mustaine, gillar att sjunga. Detta är något han kanske borde göra lite mindre, alternativt avstå helt ifrån. Om ni tittade på The Big 4 i sommras på deras spelning i Göteborg var detta ganska tydligt.
• Korn har också släppt nytt, ett platt fall kan man säga att det blev där. Tyvärr. Det hade varit kul om det funk-inspirerade metalbandet hade lyckats producera något riktigt härligt!
• Man måste ju nämna Dream Theater också när man ändå är i farten. De gamla goa proggarna har släppt sin första platta utan trummisen Mike Portnoy och det är absolut värt att lyssna på den här skivan (A dramatic turn of events).
• Chevelles’ nya skivan, Hats of to the bull, har jag själv tyvärr inte hunnit ge en chans men något jag absolut ska göra så snart jag får tid. Något jag även tycker ni ska göra!

Avslutningsvis vill jag bara uppmana er att hålla ett öga öppet. Varför? Enligt Ozzy ska Black Sabbath återförernas. Om det inte blir fett blir ingenting fett!