Mohammed Ali levererade en tung spelning förra helgen på Svartklubben. Vi tog ett snack med de två vimmelkantiga grabbarna direkt efteråt. Tanken var en kortare intervju men dessa killar hade mycket att säga.
A: Ali
M: Mohammed
Vad är det som saknas på den svenska hiphopscenen idag? Vilket tomrum vill Mohammed Ali fylla?
A: Oh shit, har inte landat från spelningen, värsta frågan.
M: Han är student, man märker det.
A: Ja, verkligen. Vad som saknas på den svenska hiphopscenen… jag personligen känner inte att det saknas nånting på den svenska hiphopscenen faktiskt. Jag tycker det finns så många… så många olika stilar du vet. Du har allt från Lorentz & M. Zakarias till Näääk till Mohammed Ali, Stor och Carlito. För att inte nämna Maskinen och Afasi & Filthy och de här du vet, alla riktigt tunga musiker och artister. Så jag tycker inte vi saknar nånting faktiskt.
M: Nu finns det mer alternativ i svensk hiphop än det fanns för några år sen. Fler vågar prova nya saker.
A: Precis.
M: Mohammed Ali fyller det här utrymmet… vi kom i en tid då det var väldigt mycket dansmusik och sån musik som var populär. Vi kom med rätt timing med Processen. Medveten musik som står i kontrast med allt annat. Då fyller den sin funktion. Men det gäller att utvecklas hela tiden också, man utvecklas med varje ny skiva man gör.
A: Fast det har aldrig varit så, att vi var de som tog tillbaka hiphopen… Vi har inte riktigt den synen. Det är som Mohammed säger…
M: Vi säger bara det vi tycker.
A: Precis. Fyller en väldigt bra funktion. Så hade du ställt den frågan för några år sen hade vi sagt ”vi”.
Inspirationskällor? Text- och soundmässigt, om det finns några givna?
M: Givna och givna alltså… inspiration får man från vad som helst. Allting från det man studerar till att höra ens morsa och farsa som kommer hem och berättar hur deras jobb har varit idag, hur de har blivit bemötta. Vänner, det man själv har upplevt, till att bara läsa en bok. Alltså man får inspiration från överallt, vart man kommer ifrån, hur miljön har påverkat, det område man bor i, det finns så mycket. Ljudmässigt alltså, jag vet inte, det är också en utveckling hela tiden. Vi har aldrig tänkt att ”det ska låta såhär”, vi har alltid jobbat med Mack Beats (som också var DJ för kvällen, förf. anm.). Vi alla började när vi var mindre, så… det är The Mack Sound.
A: The Mack Sound (skratt)… Men nu när man ändå har en platta under bältet är det lätt att se hur man vill att det ska utvecklas från det soundet. Det är ju lite svårt när man inte har något att stå på, då kör man bara på det som känns rätt. Nu är det självklart så också, att det måste kännas rätt, men vi vet lite hur vi vill forma den nya skivan och sådär.
M: Folk säger ju att ”ja, era beats har soulsamplingar” och sådär men det är ingenting som är medvetet. Om det låter bra så kör man.
A: Verkligen.
Ert album heter ju Processen. Och då kanske vissa undrar vad det är för process ni syftar på?
A: Mm. Alltså när vi kom på titeln… jag var hemma och såg Kafkas bok Processen. Och så bara klurade jag vidare på vad en process innebär och sen så kände jag… jag relaterade till det jävligt mycket och så pratade jag med Mohammed också och han kände samma sak. Vi kände jävligt mycket koppling till just det här ordet, processen, att allt det här vi gör är en process. Det är en musikalisk process, det är en utvecklingsprocess. Vi var just i en process där vi försökte hitta oss själva som artister.
M: Mm.
A: Och det var tänkt att hela 2009 skulle gå åt till att vi skulle släppa tre plattor, och med den tredje plattan skulle vi ha en grund att stå på som Mohammed Ali. Det var tänkt att det skulle vara hela den här processen: Processen, Processen fortsätter och Slutprocessen.
M: Men det gick så jävla bra med Processen, så… Vi fick så mycket bättre respons än vad vi trodde.
A: Det blev aldrig en Processen fortsätter och Slutprocessen. Så nu ska vi leva på det här så länge vi lever.
Svartklubben: Ni ska göra det alltså, ingen fortsättning?
M & A: (skrattar) Nej då… det blir ett helt nytt verk, en helt ny skiva.
Skillnad på att spela på en vanlig klubb och studentnation, var det någon ni uppfattade?
A: Jag kände att det här var som en vanlig klubb… jag tänkte inte på att det var…
M: Man kände på sig att det var studenter.
A: Är det så?
M: Ja… jag är själv student, man märker det på något sätt.
A: Grymt.
M: Men annars så… det kändes som en klubb ändå.
A: Jag såg att publiken gav oss jävligt mycket kärlek.
M: Men ni själva, vill ni att det ska vara en studentklubb eller mer som en klubb?
Svartklubben: Det är väl skönt om det känns så mycket som en klubb som möjligt.
M: Ni går åt det hållet.
A: Grym publik.
Det talades ju om det här albumet Processen fortsätter, vad kan vi förvänta oss?
M: Först och främst: det kommer inte heta Processen fortsätter.
A: Så till att börja med…
M: Till att börja med! Förvänta er ingenting! (skrattar)
A: Ingenting! (skrattar)
M: Alltså grejen är, du vet, hela grejen med det där var att vi skulle släppa en mixtapetrilogi för att bygga upp namnet Mohammed Ali. Vi bytte namn från UKN till Mohammed Ali och vi trodde att det skulle ta tid innan folk skulle, du vet, komma igång och komma ihåg namnet och sånt. Men det gick så jävla bra med den här. Och nu när vi spelar in den nya skivan låter det ganska annorlunda från Processen. Och om vi kallar den för Processen fortsätter tror vi folk kommer tro att den har någon sorts anknytning till hur Processen lät. Men det är en helt annan ljudbild, du vet, det låter helt annorlunda från Processen-skivan.
A: Folk är hela tiden, ”hur ska ni lyckas göra en till Processen?” men vi är inte ute efter att göra en till Processen. Så det är bara att gå vidare, det är nästa fas i livet som gäller, du vet. Man märker det på skivan också, man kan höra vissa Mohammed Ali-rötter i den men även en mycket mognare sida av oss.
M: Mm… men vi är 50% färdiga nu, så vi håller på.
// Matias Rankinen
