The Killers – HOT FUSS 04.06.07

Håkan Hellström- Känn ingen sorg för mig i Göteborg 00.10.16

Foo Fighters – The Colour and the Shape 97.05.20

Coldplay – Parachutes 00.07.10

Här följer ett stycke dagboksanteckningar från andra kvarten av Popåret ’11. Eller pop och pop, vi får väl använda det i brist på bättre, det handlar ju egentligen om allt som inte är hiphop.

När 00-talet skulle summeras i listor, krönikor och intervjuer för något år var det lätt att tro att hela årtiondet var fyllt av musikrevolutioner; det svenska språkets återkomst, José Gonzales cover på Heartbeats, Kanye, syskonen Dreijer, Henrik Berggrens epos Shoreline…ja, ni fattar. Bra skit hela vägen, godkända av journalisteliten. Men vi glömde en tjej.

Beyoncé etablerade sig som vår tids enda souldiva, lika bred över höfterna som stor i rösten och perfekt i sin tajming; hon är en 2000-talets Etta James, Aretha Franklin, Nina Simone. Den här videoinspelningen (det är, såklart, maken Jay-Z som har filmat och läckt den) från hennes loge innan ett framträdande på American Idol tidigare i vår bränner hål i skärmen, och det är ingen metafor. 1 + 1 är också det i särklass bästa från albumet 4 som släpptes i juni.

Våren och försommaren dominerades vidare av jänkare och ”all things American”. Texas-bandet Explosions In The Sky släppte sin sjätte fullängdare och precis som tidigare bemästrar de här storslagna, på gränsen till vansinniga, ljudbilder och diffusa stämningar. Horisonten är ständigt bortom räckhåll, liksom himlavalvet, och känslan som klänger sig kvar när skivans sex spår är slut påminner om ensamheten och ödmjukheten inför vidunderlig storhet – katedraler, avgrundsstup, stjärnhimlen. Allt är större i Texas.

Fleet Foxes är mindre i skala, men stora på ett helt annat sätt. Det är ett band som bygger tempel av murrig americana, som också helt sekulära, ickeandliga svenskar vågar beträda. På Helplessness Blues har de dessutom lagt ned den värsta stämsångsporren och odlat fram melodier i bästa Brian Wilson-klass. Bättre reklam än så här kommer västkustens redwoodskogar knappast få.

Här någonstans kom också ett par mästerverk från Kentucky (My Morning Jacket) och Wisconsin (Bon Iver), också de djupt rotade i den jordfärgade amerikanska folktraditionen. Den progressiva countryn är överallt, men inga blågula ögon kan se den.

2011 är det lätt att skylla det på Veronica Maggio. Manegen hade krattats av exet Linnros dagboksanteckning Från Och Med Du och av vad som lät som lovande samarbetsplaner, med Christian Walz och Markus Krunegård. Förstasingelns ankomst liksom sög ut allt syre ur popatmosfären – den fick en hel P3-generation att hålla andan – och när albumet väl kom kissade vi på oss av upphetsning allihop. På ett bra sätt.

För Satan I Gatan är popmusik i ordets allra äldsta bemärkelse. Snärtiga, självklara melodier, refränger smittsamma som epidemier, oblyga sängkammarblickar mellan, på och under raderna; det är popmusik som lösgodis, popmusik som radiomediets innersta mening, popmusik som näring för alla sorters dansgolv. När våren blev sommar fanns det ingenstans att gömma sig för Veronica Maggio. Som om någon faktiskt ville slippa henne. Priset för den omedelbara förälskelsen betalar vi nu i november när vi upptäcker att hela skivan (utom innerstadstragedin Snälla Bli Min) är kvar i april, hopplöst trött och bleknad.

- – - – -

När jag träffade på Springsteens och E Street Bands saxofonist Clarence Clemons för första gången spelade han sax till bilderna av Tomas Ravellis enhandsräddning i kvartsfinalen mot Rumänien ’94. Jag vet inte längre om jag faktiskt minns den där julinatten eller om det är en efterkonstruktion, frammanad av SVT-sportens krönika och Clarences solo. Det spelar kanske inte någon roll. Gåshuden och rysningarna längs ryggen är på riktigt.

När han dyker upp nästa gång är det juli igen, mitt i natten. Elva år har gått och samma solo betyder något helt annat när jag släpar mina fötter, ett trasigt hjärta och en billig minidisc längs villaområdenas gator. Med Jungleland i lurarna bryter tristessen ut i våldsam dramatik, dramatik som räddar liv på de som växer upp i små städer befolkade av små människor.

Ytterligare några år senare ryser jag alltjämt när jag lyssnar på Jungleland och den förhäxade saxofonen. Av alla kända och okända människor som gått bort under året är Clarence Clemons (11 januari, 1942 – 18 juni, 2011) en av få jag verkligen kommer sakna.

- – - – -

Fotnoter från kvartal två:

• Sahara Hotnights kom tillbaka med en oväntat mästerlig samling låtar. Särskilt mästerliga var Lookalike och Wanted You/Want Is Gone.
• Det här sketna landets allra bästa – och mest konsekventa – band heter 2011 fortfarande Pascal. De gör fortfarande rock på metodon, i år tillsammans med universalgeniet Mattias Alkberg (som vi får anledning att återkomma till senare på året) på samarbetet Allt Det Här.
• Seasick Steve spelar gärna på instrument som ser ut som något Alfons Åberg har byggt i sömnen och skivdebuterade inte förrän efter att han fyllt 60. Jag inbillar mig att det är förklaringarna till varför hans kraftfulla blues låter så äkta och så oförställd som den gör. Kolla in You Can’t Teach An Old Dog New Tricks från i år och gör det nu.
• Några låtar att komma ihåg: Thunder On The Mountain – Wanda Jackson / Kiss Me In The Kitchen – The Good Lovelies / Columbus – Svante Thuresson / I Just Called To Say Jag Älskar Dig – Acid House Kings

Vi säger så.
/Jimmie Larsson, frilansjournalist & notarie på Sydskånska Nationen

”Svensk hiphop är död” började någon skriva på ett forum för något år sen. ”Det är den inte alls det!” svarade någon annan. ”Jo det är den alla bara rappar på technobeats och ingen bra kör längre” fyllde en tredje röst i. ”Jag är sugen på glass” felpostade någon. Och så fortsatte det. Oavsett om man hörde till de som tyckte att svensk hiphop var på upp- eller nedgång så var det nog få som trodde att 2011 skulle bli det bästa hiphopåret på mycket, mycket länge. I fyra artiklar, en per kvartal, kommer jag bryta ner hiphopåret 2011. Fokuset läggs på svensk hiphop (närproducerat är inne) men en del saker har hänt på andra sidan Atlanten som förtjänar att lyftas de också.

”Andra kvartalet 2011.”

Mohammed Ali – Vi

Rapparna Mohammed och Ali släppte sitt debutmixtape Processen via oss på Whoa.nu i februari 2009. Året därpå belönades de med Manifestpriset (typ som Grammis fast för oberoende musiker), och det här året släppte de sitt första fysiska album Vi. Mottagandet var extremt varmt, kritikerkåren slängde sig med begrepp som ”socialrealism” och någon sa att Mohammed Ali var 2000-talets Ebba Grön. ”Jag är ingen postkodsmiljonär / från postkoden där postrån är ett alternativ för att bli miljonär” rappar Ali på singeln Postkodsmiljonär (som duon för övrigt fick uppträda med på TV4s program Postkodmiljonären förra månaden, av någon anledning) och det sammanfattar det mesta. Albumet behandlar klasskillnader, rasism, sexism och dylika viktiga ämnen på ett sätt man inte behöver vara från förorten för att förstå. Det är helt enkelt väldigt ärligt och lättillgängligt. Dessutom ligger årets bästa produktion (alla kategorier) på albumet, signerad Salla Salazar. Jag har sällan sett på maken till välklippt beat. Du som inte får nog kan kolla in den här gratis-EP:n som släpptes i fredags.

Stockholmssyndromet släpper albumet Underhundar

När jag recenserade Stockholmssyndromets album Underhundar kallade jag dem en tvåtusentiotalets version av The Latin Kings. Det tycker jag faktiskt inte var så överdrivet. Vi skulle kunna kalla Underhundar för tillbakalutad humoristisk förortsrap. Det är allt från hamburgertallrikar med ris till Facebookslynor till att äta svamp som Super Mario. Jag tar inte de provocerande texterna på så stort allvar utan tycker mest att det är bra musik. Till och med väldigt bra på vissa spår, till exempel Sockerfar med sin bubbliga g-funk-inspirerade basslinga. Andra blir bara sura och det skapas ett slags förväntning på att allt Stockholmssyndromet gör ska vara sinnessjukt, som ett slags svensk motsvarighet till Odd Future. Ett kul exempel var när hiphopjournalisten Ametist Azordegan intervjuade killarna om den här låten och menande frågade vad det var ”tjejerna ska få smaka på”, och rapparen Skizz helt sanningsenligt svarade att det var spaghetti med tomatsås, precis som han rappar i raden efter.

Man behöver helt enkelt inte förvänta sig massa snusk, eftersom allt inte är provocerande. Istället kan man lyssna på bra beats och tight rap och sen chockrodna lite när det kommer en rad i stil med ”men när jag fick lite bling-bling / så omringade kvinnornas fucking könsorgan min dingeling”. Jag blir i alla fall röd och fnissig.

Sexfemman pluggar retorik och det hörs på musiken

En av Sveriges absolut längsta rappare kallar sig Sexfemman. Namnet illustrerar att han mäter sex fot och fem tum från marken, vilket blir ungefär 196 centimeter. Han är svinlång, alltså. Dessutom är han bra på att rappa. Från att ha jobbat som idrottslärare och rappat om kafferaster, skolgårdar och hipsters på experimentalbumet Grimaschmusik har Sexfemman nu börjat studera retorik på heltid. Vilket jag som tidigare retorikstudent verkligen hör på hans senaste album Favorit i repris som släpptes i juni. Det är ganska smalt, och då menar jag att det är konstiga elektroniska beats som vi inte riktigt har hört tidigare och massvis av knepiga ordlekar. ”Jag känner snubbar som är loco / som gick hela vägen från målbrottet till brottsmål” och ”Han är stor i truten som en pelikan / är nog lika bra jag tiger som jag vore Sherikan” är precis den sortens lagom finurliga raptexter jag uppskattar. Den som gillar det Sexfemman pysslar med men tycker att det saknas lite tempo kan kolla in kollektivet Safe House Staff där han rappar på snabbare beats tillsammans med Näääk, Nimo, Stuffe och Marcus Price.

Lil’ B släpper I’m Gay – och blir hotad till livet

Rapparen Lil’ B från Kalifornien har jag ingen större koll på alls, jag kan således inte uttala mig om hans musik. Däremot gjorde han i slutet av juni något väldigt kontroversiellt, och då menar jag kontroversiellt med konservativa hiphopmått mätt: han släppte en skiva med titeln I’m Gay. Till ingens stora förvåning tappade han massvis av fans och blev vid ett par tillfällen till och med hotad till livet. Idiotiskt. Larvigt. Jobbigt. Lyckligtvis har vi i Sverige artister inom genren som är bögar och som försvarar homosexuella. Dessa blir mig veterligen inte dödshotade så vi behöver inte skämmas lika mycket. Och just det, Lil’ B är för övrigt heterosexuell trots albumtiteln. Men det duger förstås inte åt idioterna.

Tyler, The Creator vänder upp och ner på det mesta

Raka motsatsen till Lil’ B är det kontroversiella stjärnskottet Tyler, the Creator som troligtvis är den rapparen som använder ordet ”fagget” flest gånger på ett album; sin debut Goblin. Först fäller man en tår över att ovan nämnda idioter som mordhotar bögar säkerligen tycker att Tyler är riktigt grym av just den anledningen. Sedan inser man att man sitter på en riktigt bra skiva och att Tyler inte är seriös utan enbart provokativ och att man själv är smart nog att inse det. Man FÅR faktiskt glömma idioterna en stund då och lyssna på bra musik istället. Yonkers är ett album med fantastiska produktioner och den där hungern man bara hittar hos rappare som släpper sitt debutalbum (tänk samma energi som Nas hade på Illmatic typ). Det handlar om att döda folk, bränna upp grejer och skita i skolan, att knivhugga Bruno Mars i matstrupen och att spela hård inför sina vänner men skriva kärlekslåtar hemma på rummet. Jättespännande, ta en kik på videon till singeln Yonkers så fattar du (kanske) grejen. Tyler själv är för övrigt ett kapitel i sig. Kolla in honom på Twitter, YouTube och Google om du vill bli underhållen, förundrad och lite äcklad.

Bubblare andra kvartalet 2011: Stockholmskidsen Basgränd Crew släppte ett mixtape som de vitsigt nog kallar för Blandband i början av sommaren. Det låter ganska hemmagjort, och är givetvis jättecharmigt och urspårat. Om du inte vågar köpa hela godispåsen direkt kan du smaka på den här karamellen först. Du får spotta ut om det är äckligt.

Text av Matias Rankinen ©, skribent på Whoa.nu och Sydskånska Nationens radioförman.

Nu när höstmörkret smyger sig på och tentaångersten ökar för varje dag så är det förmodligen fler än jag som blir lite depp. Därför tänker jag visa vad som är den bästa glädjen här i lund när du är för bakfull för att ta en öl eller har för mycket plugg för att gå ut.

Då jag anser att skadjegläden är den sanna, bästa och roligaste glädjen så vill jag nu presentera FUCK MY LIFE! (http://www.fmylife.com/) Här lägger människor ut historier om sitt liv varje dag, och vad piggar inte upp oss mer än att läsa om andra människors elende.

Här kommer därför några av mina favoriter:

Today, I had drunk sex with a girl that I barely know. I didn’t have a condom and was nervous about getting her pregnant, but she assured me that I could pull out. Right when I was about to pull out, she wrapped her legs around me and yelled, ”BE MY BABY’S DADDY!” I couldn’t get out in time. FML

Today, my husband dropped me off at work. Ten minutes later I got a text saying ”I just dropped the b*tch off I’ll be there in a few baby, miss you”. I asked him about it he said ”I don’t know what you’re talking about Megan”.My name isn’t Megan. Not even close. FML

Today, my boss called me into his office to show me the web site of a potential business partner. When he began to type ‘virginia’ into google, it auto-completed his search with his recent search for ‘virgin boy assholes’. I have to go on business trip with him tomorrow. I’m a young guy. FML

Today, I went to a party dressed as a Pinata. Drunk people tried to hit me all night. FML 

Today, I found a note on my door that said ”I masturbate to your pictures on Facebook.” Someone else wrote ”like” at the bottom. FML

Vill bara påminna att den 18 november så är det;

Have Sex With a Guy With a Mustache Day