Här följer ett stycke dagboksanteckningar från första kvarten av Popåret ’11. Eller pop och pop, vi får väl använda det i brist på bättre, det handlar ju egentligen om allt som inte är hiphop.
Skuggorna från de stora låg långa när 2010 blev 2011. Robyns trippel, Håkans jubileum, Kanyes annektering av livet, universum och alltihop…det fanns inga särskilda anledningar till att släppa allt det där. Ja, inte förrän Frank Ocean surnade till på Def Jam Records och lade upp sitt debutalbum på egna hemsidan.
nostalgia, Ultra är flaskpost från en generation som försöker tackla nya tider och nya maktförhållanden. Han vältrar sig i nostalgi, i digital form, och låter sina låtar ta plats i en senmodern kontext där Irakkriget och arbetslösheten i Obamas USA agerar förgrund och bakgrund. Låter det melodramatiskt? Pretentiöst? Tvärtom, alla svävande teman förankras i berättelser det nästan går att ta på, i konkreta och motsägelsefulla känsloströmningar. Det är stundtals förhäxande vackert. Som i den spröda postapokalyptiska vaggvisan Strawberry Swing, eller American Wedding, där Ocean samplar Hotel California och sörjer ett krossat tonårsäktenskap.
I en annan del av världen sprängde James Blake några genregränser han också. De som vet kallar hans dröm för dub step – för mig låter det som en vargavinter, i temperaturer som känns igen från Karin Dreijer (The Knife, Fever Ray) och Antony Hegarty (Anthony & The Johnsons, Hercules & Love Affair). Både nostalgia, Ultra och Blakes självtitulerade debut är givna på alla sorters topplistor.
De två kanske mest efterlängtade albumen, tillika comebackerna, i vintras var popälsklingarna Lykke Li och The Strokes, som varit frånvarande i nyhetsflödet sedan 2008 respektive 2006. Lykke Li gick på knockout med en samling trasiga sånger; Wounded Rhymes är ljudet av strandade förhoppningar, skrapsår och vrede. Hårt och kantigt och ändå vansinnigt trallvänligt, och givetvis alldeles lysande. The Strokes däremot, de bröt ihop i studion och på återkomsten Angles blev det uppenbart hur tiden – och lusten? – sprungit ifrån världens snyggaste popband. Under Cover Of Darkness är en briljant liten listbagatell, resten är nästan provocerande ointressant.
Fotnoter från kvartal ett:
- När det stod 2002 i kalendern var Mike Skinner och hans The Streets framtiden. Han upplöste genrer, sjöng falskt om att spela Playstation och berättade kärlekshistorier med knogarna; Skinner gjorde soundtracket till seriehunden Rockys liv. Snart tio år senare vinkade han av The Streets med en sjunde och sista fullängdare, Computers and Blues. Vi kan bara konstatera att det är mer en lättnad än något annat.
- Conor Oberst återvände till Bright Eyes och experimenterade med elektricitet på The People’s Key. Resultatet är värt att kolla in.
- Andreas Mattsson (f.d. Popsicle-sångaren) fortsätter att vara befriande otidsenlig. Kick Death’s Ass släpptes relativt obemärkt och var knappast någon storsäljare. Den är värd ett klart bättre öde.
- När True Talent drog igång på TV3 lät man Adeles Rolling In The Deep tonsätta trailern. Det säger en del om hur den brittiska urkraftens karriär sett ut hittills; hon är den stora tjejen med den förtrollande rösten, som för varje halvmesyr blir allt mer av en skivbolagsprodukt. Hon skulle kunna vara så mycket mer än en snuttefilt för alla som konsumerar musik på ICA Maxi – Someone Like You är bevisföremål 1A.
- Annat som var kul: Gimme Some – Peter, Bjorn and John, Let England Shake – PJ Harvey, Popsång (Mot min Vilja) – Bob Hund, allt som hade med Odd Future att göra.
Vi syns om en vecka igen. Då tänkte jag vi kunde prata lite om Veronica Maggios putande läppar, raukrock och Jim James.
Vi säger så.
/Jimmie Larsson, frilansjournalist & notarie på Sydskånska Nationen
Vare sig ni vill det eller ej börjar även detta år lida mot sitt slut. Det är knappt sju veckor kvar av året och bara drygt en till första advent. När det är första advent är det praktiskt taget julafton, sen är man 200 prylar rikare och året är över. Som sig bör när året drar ihop sig skall man ju summera saker och ting. Listor skall göras och utmärkelser skall delas ut. Detta kommer vi tillbaka till senare. Även vi på redaktionen tycker att det är lite väl tidigt att knyta ihop säcken helt och hållet redan nu så därför presenterar vi inte en, utan två (!) lite längre summeringar av året i fyra delar, en del för respektive kvartal. Årskrönikorna kommer handla om hiphopen och popen under året.
Lulu är utan snack ett av de största skivsläppen 2011; Lou Reed och Metallica i gemensam konstellation. Efter att ha följt olika forum ett bra tag inför skivsläppet kan man dra en slutsats, som också är den viktigaste att komma ihåg som fan; det här är